peelgirl

att sitta uppe långt in på småtimmarna med ett glas vin och en god vän är mer än okej. det är ofta de gångerna som man verkligen pratar med varandra på riktigt. undrar om det beror på att det är mitt i natten, vinet eller den goda vännen som man har vettiga samtalsämnen? antagligen en kombination av de tre. samtidigt är det inte så vettigt att det är just vid de tillfällena som man kan prata på riktigt, för varför ska det krävas lite alkohol i blodet för att man ska få fram det där som kan vara så svårt att prata om annars? när man är goda vänner ska man bara kunna säga det rakt ut, utan att känna att det är jobbigt. men det är väl så, att med de där glasen vin i sig så blir man lite modigare, och känner att nu, nu är det dags att snacka. hur som helst så är det egentligen rätt sorgligt, för det kan också bli så fel de gånger som man pratar om djupa grejer på fyllan, samtidigt som det är så mysigt med det där glaset vin och vännen i ett kök och djupa konversationer långt in på småtimmarna.

en bekant till mig frågade hur jag kände en kompis till honom. jag förklarade att jag egentligen inte kände honom så bra och bara hade träffat honom ett fåtal gånger genom en kompis till mig. han blev jätteförvånad och sa att han hade trott att vi var något i stil med barndomsvänner. det gjorde istället mig jätteförvånad och jag frågade hur det kom sig att han trodde det. han menade på att det helt enkelt verkade som så de gånger han hade sett oss träffas. att vi alltid verkade vara så glada att se varandra och att vi kramade om varandra så hjärtligt osv. då kom vi in på det där med kramar. jag är tjejen som ofta kramar folk när jag träffar dem, och i många fall kramar jag folk jag bara har träffat en gång tidigare. men det där är lite svårt, för en del kanske inte vill bli kramade eller så tycker de att man är konstig när man kramas. för det finns ju personer som faktiskt tycker att kramas, det gör man bara om man känner varandra bra. därför kan det där vara lite svårt ibland, men då brukar jag tänka att alla mår vi trots alla bra av en kram lite nu och då.

jag har kommit fram till att jag på senaste tiden har blivit en person som vill ha människor runt mig hela tiden. visserligen har jag nog i stort sett alltid varit sådan, men kanske inte riktigt i samma utsträckning som nu. jag vill hitta på saker med folk hela tiden, och inte spendera så mycket tid ensam. att bara sitta hemma och uggla är verkligen ingenting för mig. men visst är det så att det ibland bara är skönt att ta det lugnt hemma, men för det mesta vill jag ha någon vid min sida. de två senaste dagarna har jag varit hemma och ätit middag med min kära familj, det är alltid trevligt. men både igår och idag har jag direkt när jag åkt hemifrån börjat fundera på om det kan finnas någon som vill hitta på något. både idag och igår har det dock slutat med att jag spenderat kvällen själv. igår kväll satt jag dock halva natten och pratade med en kompis på msn, och det känns som om jag kommer göra något liknande ikväll. även fast min tanke är att skära ner på dataanvändandet och istället gräva ner mig i sängen med en härlig bok, så brukar det endast stanna vid just den där tanken. fast samtidigt så är ju faktiskt bokens värld en härlig värld, för där är man aldrig ensam.

ibland är det sjukt skönt att prata med folk som man inte känner så bra. det kan vara om allt och ingenting, och det känns bara så himla bra att få babbla av sig och tömma på massa tankar och annat som kretsar i skallen. för ofta kan det vara skönt att prata av sig med folk som inte vet så mycket om en. även om det inte handlar om att prata om superdjupa grejer, utan mer bara vardagens händelser osv. för ibland tycker jag nämligen att en del av mina vänner inte riktigt vill lyssna på det jag har att säga, när det bara handlar om saker som de tycker att de har hört om tusenmiljoner gånger tidigare. då är det istället skönt att få prata med någon som inte har hört: "jag vet inte om jag vågar börja med fotbollen igen", femtioelva gånger tidigare. nu vill jag dock inte framställa det så att jag bara har en massa vänner som inte vill lyssna på mig, för så är det verkligen inte! men som sagt, ibland kan den lilla känslan krypa sig på, och då är det skönt att snacka med någon ytligt bekant istället. och det som är ännu trevligare är, att de där ytligt bekanta kommer snart inte vara endast ytligt bekanta längre, utan istället bli en vän, och det är något som jag gillar.

nu börjar tankarna flöda kring den där sporten där man sparkar på en rund boll. jag har kommit fram till att det var hösten tvåtusenfem som jag ställde skorna på hyllan. då hade jag egentligen varit less hela säsongen. men jag ställde upp för laget så att säga. kan ju inte påstå att det var en rolig sista säsong, då tränarna ville att jag skulle vara med bara för att det var ganska ont om folk, så jag behövdes på matcherna. men då fick jag ju vara bänkvärmare istället, eftersom de inte tyckte att det var rätt att ha med mig i startelvan när jag inte ens ville spela. så jag kan ju inte påstå att det gav mig mer motivation av att sitta på bänken och få göra lite inhopp. men hur som helst så har det i alla fall på sista tidan ryckt lite i benen. jag tror att det är dags att ta steget och våga köra igen. men jag väntar på att korna ska gå ut på grönbete först. för jag vill inte påstå att grus känns så lockande. till saken hör också att nu känner jag knappt några som spelar längre, och det är en annan tränare - jag vet att jag är feg. plus att de nu mer är farmalag till det där laget ute i buschen som skrämmer mig. åh herregud, jag tror någon måste pusha mig lite.

det är lite lustigt att nu såhär på äldre dar, handlar det alltid om vad man ska göra på helgen. och frågan är inte hos vem man ska vara för att kolla på let's dance, utan det är snarare: vart är festen? blir det utgång? hur ska vi föra? hos vem, var, när, vilka? suck. vad hände med de lugna hemmakvällarna framför tv:n? chips, godis, läsk och glass i mängder var det som gällde. nu är det öl, cider, vin, vodka och shott i mängder istället. visst är det kul att festa, det är inte tal om det. men snart kommer det inte vara lika kul, för det festas jämt och ständigt. det blir som en del i vardagen, och vardagen kan lätt bli slentrian. därmed kommer festande tillslut bli slentrian. eller? nej, kanske inte. men hur som helst så tycker jag nog att man ska, eller i alla fall jag, börja festa mer begränsat. en stund i alla fall...