En bloggpost som vaccinerar 95 barn.
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Foto: © UNICEF/Asselin
life is kind of hard sometimes.
jag har tänkt på det där med tjej- och killkompisar. hur olika det kan vara. när man har killkompisar som har flickvänner, så är det oftast deras flickvänner som tycker att det är jobbigt att de träffar sina tjejkompisar. och det där har jag så svårt att förstå. varför ska alla behöva vara så osäkra och misstänksamma och allt vad det är? varför kan man inte bara lita på folk? jag kan i och för sig bara tala utifrån mig själv, men jag skulle aldrig få för mig att börja ragga på mina killkompisar som har flickvänner. det går ju bara inte. plus att vissa killkompisar är ju som ens bröder. och för min del så ligger mina tjej- och killkompisar precis på samma nivå, de är kompisar, inget annat. att de har olika kön gör inte dem till mer eller mindre raggningsobjekt. så kan alla inte bara börja lita på varandra? snälla.
why can't we be satisfied with what we got?
det där med att vilja ha en pojk- eller flickvän är en saga för sig. jag var och hälsade på en vän i helgen och när jag gick omkring på staden tyckte jag att jag såg par överallt. de gick hand i hand och var så snuttipluttiga. så fort jag såg en kille som såg någorlunda bra ut, ja då dök det naturligtvis upp en flickvän vid hans sida på tre röda. när jag sa det till min kompis, kunde hon inte hålla med. då kom vi in på en sak som de hade läst ganska mycket om på sjuksköterskelinjen, och det var att man ser det som man själv vill ha. när man är singel och jättegärna vill ha en pojkvän, ja då ser man par överallt, är man barnlös och vill ha barn, då ser man nyblivna mammor överallt, osv osv. även fast det med största sannolikhet varken är mer eller mindre än vanligt. men man har ett sådant sug inom sig efter det där speciella, så man tycker att alla andra verkar få den lyckan, men inte en själv och så mår man ännu sämre. men det är ju faktiskt så, att det är när man letar och försöker, som man aldrig hittar det man vill ha. det är istället när man sitter på en parkbänk i solen som drömprinsen kliver in i ens liv.
what are we afraid of?
att sitta uppe långt in på småtimmarna med ett glas vin och en god vän är mer än okej. det är ofta de gångerna som man verkligen pratar med varandra på riktigt. undrar om det beror på att det är mitt i natten, vinet eller den goda vännen som man har vettiga samtalsämnen? antagligen en kombination av de tre. samtidigt är det inte så vettigt att det är just vid de tillfällena som man kan prata på riktigt, för varför ska det krävas lite alkohol i blodet för att man ska få fram det där som kan vara så svårt att prata om annars? när man är goda vänner ska man bara kunna säga det rakt ut, utan att känna att det är jobbigt. men det är väl så, att med de där glasen vin i sig så blir man lite modigare, och känner att nu, nu är det dags att snacka. hur som helst så är det egentligen rätt sorgligt, för det kan också bli så fel de gånger som man pratar om djupa grejer på fyllan, samtidigt som det är så mysigt med det där glaset vin och vännen i ett kök och djupa konversationer långt in på småtimmarna.
spread the love.
en bekant till mig frågade hur jag kände en kompis till honom. jag förklarade att jag egentligen inte kände honom så bra och bara hade träffat honom ett fåtal gånger genom en kompis till mig. han blev jätteförvånad och sa att han hade trott att vi var något i stil med barndomsvänner. det gjorde istället mig jätteförvånad och jag frågade hur det kom sig att han trodde det. han menade på att det helt enkelt verkade som så de gånger han hade sett oss träffas. att vi alltid verkade vara så glada att se varandra och att vi kramade om varandra så hjärtligt osv. då kom vi in på det där med kramar. jag är tjejen som ofta kramar folk när jag träffar dem, och i många fall kramar jag folk jag bara har träffat en gång tidigare. men det där är lite svårt, för en del kanske inte vill bli kramade eller så tycker de att man är konstig när man kramas. för det finns ju personer som faktiskt tycker att kramas, det gör man bara om man känner varandra bra. därför kan det där vara lite svårt ibland, men då brukar jag tänka att alla mår vi trots alla bra av en kram lite nu och då.
silence is a scary sound.
jag har kommit fram till att jag på senaste tiden har blivit en person som vill ha människor runt mig hela tiden. visserligen har jag nog i stort sett alltid varit sådan, men kanske inte riktigt i samma utsträckning som nu. jag vill hitta på saker med folk hela tiden, och inte spendera så mycket tid ensam. att bara sitta hemma och uggla är verkligen ingenting för mig. men visst är det så att det ibland bara är skönt att ta det lugnt hemma, men för det mesta vill jag ha någon vid min sida. de två senaste dagarna har jag varit hemma och ätit middag med min kära familj, det är alltid trevligt. men både igår och idag har jag direkt när jag åkt hemifrån börjat fundera på om det kan finnas någon som vill hitta på något. både idag och igår har det dock slutat med att jag spenderat kvällen själv. igår kväll satt jag dock halva natten och pratade med en kompis på msn, och det känns som om jag kommer göra något liknande ikväll. även fast min tanke är att skära ner på dataanvändandet och istället gräva ner mig i sängen med en härlig bok, så brukar det endast stanna vid just den där tanken. fast samtidigt så är ju faktiskt bokens värld en härlig värld, för där är man aldrig ensam.
when you say nothing at all.
ibland är det sjukt skönt att prata med folk som man inte känner så bra. det kan vara om allt och ingenting, och det känns bara så himla bra att få babbla av sig och tömma på massa tankar och annat som kretsar i skallen. för ofta kan det vara skönt att prata av sig med folk som inte vet så mycket om en. även om det inte handlar om att prata om superdjupa grejer, utan mer bara vardagens händelser osv. för ibland tycker jag nämligen att en del av mina vänner inte riktigt vill lyssna på det jag har att säga, när det bara handlar om saker som de tycker att de har hört om tusenmiljoner gånger tidigare. då är det istället skönt att få prata med någon som inte har hört: "jag vet inte om jag vågar börja med fotbollen igen", femtioelva gånger tidigare. nu vill jag dock inte framställa det så att jag bara har en massa vänner som inte vill lyssna på mig, för så är det verkligen inte! men som sagt, ibland kan den lilla känslan krypa sig på, och då är det skönt att snacka med någon ytligt bekant istället. och det som är ännu trevligare är, att de där ytligt bekanta kommer snart inte vara endast ytligt bekanta längre, utan istället bli en vän, och det är något som jag gillar.
don't be such a looser.
nu börjar tankarna flöda kring den där sporten där man sparkar på en rund boll. jag har kommit fram till att det var hösten tvåtusenfem som jag ställde skorna på hyllan. då hade jag egentligen varit less hela säsongen. men jag ställde upp för laget så att säga. kan ju inte påstå att det var en rolig sista säsong, då tränarna ville att jag skulle vara med bara för att det var ganska ont om folk, så jag behövdes på matcherna. men då fick jag ju vara bänkvärmare istället, eftersom de inte tyckte att det var rätt att ha med mig i startelvan när jag inte ens ville spela. så jag kan ju inte påstå att det gav mig mer motivation av att sitta på bänken och få göra lite inhopp. men hur som helst så har det i alla fall på sista tidan ryckt lite i benen. jag tror att det är dags att ta steget och våga köra igen. men jag väntar på att korna ska gå ut på grönbete först. för jag vill inte påstå att grus känns så lockande. till saken hör också att nu känner jag knappt några som spelar längre, och det är en annan tränare - jag vet att jag är feg. plus att de nu mer är farmalag till det där laget ute i buschen som skrämmer mig. åh herregud, jag tror någon måste pusha mig lite.
i think it's time to slow things down.
det är lite lustigt att nu såhär på äldre dar, handlar det alltid om vad man ska göra på helgen. och frågan är inte hos vem man ska vara för att kolla på let's dance, utan det är snarare: vart är festen? blir det utgång? hur ska vi föra? hos vem, var, när, vilka? suck. vad hände med de lugna hemmakvällarna framför tv:n? chips, godis, läsk och glass i mängder var det som gällde. nu är det öl, cider, vin, vodka och shott i mängder istället. visst är det kul att festa, det är inte tal om det. men snart kommer det inte vara lika kul, för det festas jämt och ständigt. det blir som en del i vardagen, och vardagen kan lätt bli slentrian. därmed kommer festande tillslut bli slentrian. eller? nej, kanske inte. men hur som helst så tycker jag nog att man ska, eller i alla fall jag, börja festa mer begränsat. en stund i alla fall...
i just wanna be your good friend.
inte nog med att jag älskar nya bekantskaper, så älskar jag mina riktigt gamla vänner också. och några av dem kom hem från en liten resa idag. det var ett mycket kärt återseende må jag säga. för vad skulle livet vara utan sina riktiga oldisar? nej precis, inte mycket alls. de ger mig lycka, glädje och kärlek, och det är allt som behövs för mitt välbefinnande. något som också bidrar till mitt välbefinnande är vänner som bryr sig om mig, och idag har några otippade faktiskt visat riktig omtanke. jag blir riktigt varm innombords när jag tänker på det. för ibland får jag känslan av att en del kanske inte tycker om mig, för att jag är för på? och med det menar jag att jag är ju faktiskt den som hör av mig, även när det gäller nya bekantskaper, och en del kan ju faktiskt tycka att man är lite mysko som helt plötlsigt börjar höra av sig jättemycket, trots att man inte känner varandra så bra. men sen är jag ju den som överanalyserar allt också.
love isn't that hard to find.
nya vänner och bekantskaper är bland det bästa som finns. det tycker i alla fall jag. och det är något som jag har sett till att skaffa mig på senaste tiden. det känns även som om min umgängeskrets har förändrats, och jag kan inte annat än att gilla det. för det är ju faktiskt så, att omväxling förnöjer. jag har börjat umgås mer och mer med massa brudar som är så sköna att man inte vet vart man ska ta vägen. jag har ett konstant leende på läpparna när jag är med dem, och sånt gillas. där behöver inte jag vara den roliga lilla smurfen, för det finns gott om andra med den rollen. att ha tråkigt med dessa brudar, det går bara inte. vi kan bara sitta och småglo, trots det stormtrivs i alla fall jag. och det är ju bara att hoppas att de trivs med mig med.
sometimes it's the smallest things that make you happy.
inatt satt jag uppe som den nattugglan jag är. egentligen är det inte alls okej att jag gör det. för det innebär att jag är jättetrött om dagarna. nog för att jag inte behöver vara så pigg och glad på jobbet, oftast. men det känns i alla fall ganska dumt och onödigt att gå och vara trött hela dagarna. hur som helst så fick jag ett sms denna natt sådär vid halv två tiden. det var från en troligen ganska full vän. jag svarade på det och sedan vid kvart över två kom nästa. det förstod jag dock inte så mycket av, men hur som som helst blev jag glad. oavsätt om det är så att jag kanske ligger först på hans kontaktlista, då mitt namn har en tendens att ligga ganska högt upp, och tanken egentligen inte var att skicka till mig, så tänker jag inte tro det. jag vill tro att han skickade till mig sådär mitt i natten på fyllan, för det gör mig glad. och glad är något jag gillar att vara.
cus you're leaving on a jetplane.
imorgon lämnar en kär vän mig, eller om några timmar närmare bestämt. fast nej, han lämnar ju inte mig. han kommer alltid vara en kär vän. men han lämnar vår lilla håla för att åka och jobba utomlands i en sisådär åtta månader. jag är galet glad för hans skull, men det kommer bli mindre kul för mig. ja, jag är lite ego, och det får man vara ibland. jag tycker att det är hemsk tråkigt att han åker, för vi har blivit riktigt bra kompisar på sista tiden. därför kommer det kännas galet tomt. men, i september kommer jag träffa honom, för då åker jag dit han är. sen är det inte helt omöjligt att det blir en sväng lite tidigare också.
this is the start of something new.
idag fick jag nog. jag raderade min gamla blogg, tog bort alla tusenmiljoner album jag har lagt upp på fejjan och tog bort taggen på alla foton på mig. jag hade kommit till den punkten då jag kände att det var dags att lägga ner. varför ska alla ha en sådan insyn i mitt liv? eller snarare, varför delar jag med mig så sjukt mycket? visst är det kul för det mesta, men ibland kan det vändas emot en. då blir det mindre kul. och just så kände jag idag, eller så känner jag just nu. jag bor trots allt i staden där alla vet allt om alla, så varför späda på ännu mer? trots det har jag startat denna blogg, men i den här kommer jag skriva annorlunda. eller det är i alla fall tanken...
